Ett år av lycka.
Ett helt år har gått sen jag satt på dej för första gången. Helt sjukt vad vi har utvecklats! Från en liten rädd hösäck och en skenande ponny till något helt underbart. 
10 april 1987, datumet då en ängel föddes

För två år sen satt jag på en ridskolehäst och skrittade runt i ett ridhus på halvlånga tyglar. Jag red där ett år, sen började jag rida Garp. Det var ett väldigt stort steg att ta sig från de trygga ridhusväggarna och ut i skogen på en häst som är långt ifrån en ridskolehäst. (Jag menar inte att alla ridskolehästar är snälla, lugna osv. men där jag red så hade vi typ bara lugna och trygga hästar, blev aldrig rädda eller något. På den låga nivån som jag red på så var det inget ansträngande för hästen heller. Den bara gick och gick och gick, det hände aldrig något)

När jag började rida garp hade han stått nästan ett halvår, så snacka om överskottsenergi! Han är redan pigg och stark "normalt", och sen stått ett halvår, och sen ut och galoppera i snön. Det var kanske inte den bästa kombinationen för oss. Jag satt och skumpade och försökte hålla mej kvar så gott jag kunde när han stack. (Så fort jag tänkte trava så stack han med mej) Då hade jag inte en aning om hur jag skulle göra för att återfå kontrollen, så jag satt där som en liten jävla idiot och väntade på bättre tider. Hahah, gud var det måste sett ut! På hemvägen är garp alltid jäävligt pigg. Nu klarar jag det, men då fick Nora rida hem honom.. Jag fick hoppa upp på Money som bara gick där bakom helt lugnt.

Men efter mycket träning, vilja och kärlek har vi kommit varandra jättenära. Nu förstår vi varandra. Jag behöver inte sitta och slita och dra i munnen på honom, vi har andra sätt. Sätt som man hittar efterhand, när man lär känna hästen. Det är först då man känner den riktiga kärleken mellan människa och häst. Man kan kommunicera på andra sätt, bättre sätt än det man gjorde från början. Nu i efterhand tänker jag på hur elak jag har vart mot Garp, jag har suttit och dragit i honom. Just för att jag inte visste bättre, och vi inte hade hittat "knapparna". Vi förstod inte varandra. Men nu när vi det, och det är då man kan ändra på sig. När man vet vad man gör för fel, men även vad man ska göra annorlunda. Man får liksom testa sig fram, och det har vi gjort nu. Vi har kommit varandra närmre än någonsin!

Det är det som är så tråkigt, att han är så gammal. Man vet liksom inte hur framtiden ser ut. Andra har mål med hur de tränar sina hästar. Vissa vill ha en hopp-häst, vissa vill ha en dressyr-häst, men vad vill jag ha ut av våra ridpass? Jag vill bara hitta den där rätta känslan, kunna göra mindre hjälper men ändå kunna rida honom. Jag vill göra det allra bästa för Garp nu hans sista år. Han ska få ha det roligt! Ut och reeeejsa i skogen, hoppa småhinder, tävla dressyr. Det är det han tycker om! Det förstår jag nu, förut trodde jag bara att han ville sticka med mej. Men nu har jag fattat varför han vill öka hela tiden. Han tycker att det är så galet roligt att springa! Så jag ska låta honom göra det han älskar, ut och reeeejsa i skogen!
Han tycker också om att visa upp sig, att åka iväg på tävlingar osv. Därför har jag tänkt att nästa år ska vi åka ut på lite fler dressyrtävlingar. För Garp är det jättelätta program, så han får hjälpa mej genom programmet.
Vi klarar det tillsammans, för vi älskar varandra!